Artiklar

• Uppvisning av Shaolin lockade storpublik
• Uppvisning av Shaolin i Kungsbacka
• Vägen till enastående bedrifter(2004)
• Uppvisning av en Shaolinmunk
• Shaolin, en plats under förändring
• Resedagbok från Shaolin 1999

Uppvisning av Shaolin lockade storpublik

I lördags var Göteborgsföreningen Shaolin Si Wushu Guan i Kungsbacka och hade uppvisning Shaolin Wushu. Intresset var på topp och det var en välfylld Tingbergshall vilket gladde instruktören Shi Xing Xue.
-Vi lade ut en intresseanmälan vid entrén och det visade sig vara ett mycket lyckat drag, det blev ett stort intresse. Man fick en hel del namnunderskrifter och det lovar ju gott.

Kampstilen Shaolin Wushu är knutet till utvecklingen av buddhismen som sker i Shaolin under 500 talet e.Kr. Shaolin Wushu bygger på försvar mot såväl mentala som fysiska angrepp. Att man besökte Kungsbacka för att ha en uppvisning är ett led i Göteborgsklubbens att visa upp kampstilen och på så sätt också få en ännu större bredd.

–Om vi får ihop cirka 25 nya medlemmar kommer vi att lägga träningen också i Kungsbacka, säger Shi Xing Xue vidare. Publiken fick se en uppvisning som varade i en timma och det var både med och utan vapen.

–Vi visade upp flera olika moment i den här kampkonsten även med olika vapen som skall hanteras rätt, säger Shi Xing Xue som kom till Göteborg 1997 där han i större utsträckning började fokusera på Sverige, mer specifikt Göteborg. Sedan 1998 har han varit huvudinstruktör för Föreningen Shaolin Si Wushu Guan, och nu hoppas föreningen att också kunna få in en fot i Kungsbacka. I så fall kommer man att kunna förlägga träningar här med start under hösten, men då fodras det minst 25 nya medlemmar för att det skall kunna bära sig, påpekar instruktören Shi Xing Xue, som i sitt arbete rest runt i världen som medlem i delegationer från templet. Delegationernas arbete har bestått i uppvisningar, föreläsningar och kulturutbytesprojekt. Han har sammanlagt rest till över 30 olika länder.

Kampstilen Shaolin Wushu är knutet till utvecklingen av buddhismen som sker i Shaolin under 500 talet e.Kr.
Man hade en bejublad uppvisning i Tingbergshallen i lördags.
Artikeln publicerad med tillstånd av Bengt Karlsson

Uppvisning av Shaolin i Kungsbacka

På lördag kommer Göteborgsföreningen Shaolin Si Wushu Guan till Kungsbacka och Tingbergshallen för att ha uppvisning från kl. 14.00.
-Vi kommer också att i samband med vårat besök att gå ut med en intresseanmälan om det är några som vill börja med Shaolin. I så fall kommer vi att lägga träningar i Kungsbacka också, i mån av intresse säger instruktören Shi Xing Xue.

Shaolin, mytomspunnet som kampkonstens födelseplats. Här har århundraden av träning präglat självaste bergen, och långa stunder av meditation skänkt frid åt landskapet. Kampstilen Shaolin Wushu är knutet till utvecklingen av buddhismen som sker i Shaolin under 500 talet e.Kr. Shaolin Wushu bygger på försvar mot såväl mentala som fysiska angrepp. Shaolin är chanbuddhismens[1] vagga och en plats med väl bevarat kulturarv. Det finns en intressant spänning mellan platsen, religionen och kampkonsten. Ömsesidigt har de format varandra. Men det är en växelverkan inte uppenbar för nutida betraktare och den omedelbara reflektionen lämnar stridstekniker och munkar som en motsättning. Men när chanbuddhismen och stridskonsten sammanstrålar, som i stridsmunkarnas livsföring, speglas också Wushuns syfte att slipa kropp, sinne och hjärta till en enhet.

Munkarnas strävan efter mental fulländning är en strävan som också genomsyrar kampteknikerna. Shaolin Wushu bygger på försvar mot såväl mentala som fysiska angrepp. Mänskliga svagheter som girighet, vrede och okunnighet måste bjudas spetsen likaväl som stråtrövare och vilda djur. Och ett effektivt försvar kan inte förneka motståndets kraft. Mentala vågor upprörda av begär och avund kan inte stillas om vi inte erkänner dem. Både de mentala och fysiska teknikerna vi möter i Shaolin kräver följsamhet, en förmåga att erkänna motståndet och vända det till sin fördel, skriver man på www.shaolin.se

Shaolintemplets officiella Wushuskola
-Många tror att det är bara att gå ut och slåss, så är det inte, detta är en kampkonst och det är det vi vill visa upp och det finns många olika moment även med olika vapen som skall hanteras rätt, och det är en del av uppvisningen på lördag, säger Shi Xing Xue som kom till Göteborg 1997 där han i större utsträckning började fokusera på Sverige, mer specifikt Göteborg. Sedan '98 har han varit huvudinstruktör för Föreningen Shaolin Si Wushu Guan, det skandinaviska annexet till Shaolintemplets officiella Wushuskola. Här fungerar han också som representant för templet och som konsulterande medlem i styrelsen.

Från 1988 var Shi Xing Xue instruktör på Shaolintemplets officiella Wushuskola, ett träningsannex till templet som byggdes med statligt stöd för att ge munkarna och utländska studenter bättre träningsmöjligheter. Som del av sitt arbete där har han rest runtom i världen som medlem i delegationer från templet. Delegationernas arbete har bestått i uppvisningar, föreläsningar och kulturutbytesprojekt. Han har sammanlagt rest till över 30 olika länder, skriver man bland annat på klubbens hemsida www.shaolin.se

Vad innebär då Shaolin och har kampstilen ändrats?
- Shaolin Wushu genomgått många förändringar men bibehållit fem grundläggande principer. Det är dessa fem principer som särskiljer Shaolin Wushu från andra stilar, betonar Shi Xing Xue. Alla former skall utföras i en rak linje och kunna utföras på ett begränsat utrymme, dölja slagen, slå snabbt och träffa hårt. Var lugn inombords - explosiv och kraftfull utåt. Det fodras träning och åter träning för att komma in i den så kallade kampkonsten.

-Det är inte möjligt att få en uppfattning om träningen genom att prova två tre gånger. För att få någon form av insikt i träningen behöver man träna regelbundet under en längre tid, säger Shi Xing Xue.

På Ostindienfararen
Göteborgsklubben Göteborgsföreningen Shaolin Si Wushu Guan är ett ständigt återkommande inslag på Ostindienfararen. -Vi är där och har uppvisning och uppträder vid olika tillställningar och har ett program också när båten anländer till Kina, säger instruktören Shi Xing Xue. Det är något speciellt att få vara med på Ostindienfararen. Sedan har åker vi runt i Sverige och visar upp vår kampkonst men det är första gången vi kommer till Kungsbacka och det finns ju också ett stort föreningsintresse och ett stort upptagningsområde. Vi måste också ta ut en viss entré för att hålla det hela drivande, tillägger han. Nu hoppas han och föreningen på stort intresse på lördag med start kl. 14.00 i Tingbergshallen.

[1.] Kampstilen Shaolin Wushu är knutet till utvecklingen av buddhismen som sker i Shaolin under 500 talet e.Kr.

På lördag kommer Göteborgsföreningen Shaolin Si Wushu Guan till Kungsbacka och Tingbergshallen för att ha uppvisning i kampstilen Shaolin.
-Det finns många olika moment även med vapen som skall hanteras rätt, säger instruktören Shi Xing Xue.
Artikeln publicerad med tillstånd av Bengt Karlsson

Vägen till enastående bedrifter

Från Jet Li's genombrottsfilm "Shaolintemplet" till senare års succéer som "Crouching Tiger, Hidden Dragon" och "Hero": idag känner de flesta till de vackra, ofta akrobatiska kampkonster som i väst går under beteckningen Shaolin gong fu. Men gong fu, eller wushu som är den egentliga kinesiska beteckningen, är egentligen mycket mer än häpnadsväckande fysiska prestationer.

– När vi tränar shaolin gong fu tränar vi så kallade former, men det betyder inte att shaolin gong fu är dessa former. En form kan man lära sig snabbt: är du duktig kan du lära dig en eller två former per dag. Det betyder inte att du kan (eller har) gong fu. Verklig förmåga har du först när du inte är beroende av formen i sig, utan kan agera oavsett hur motståndaren beter sig, oavsett vilken teknik eller vilka vapen han använder sig av och oavsett från vilket håll han attackerar dig. Verklig förmåga handlar också om att kunna förstå hur motståndaren tänker, att kunna vända motståndet till sin egen fördel. Det kan också vara att veta när man inte alls ska ge sig in i striden. Att lära sig allt det tar tid och kräver mycket arbete. Jag brukar säga att gong fu = svett + tid, säger Shi Xing Xue med ett leende. – På det viset är shaolin gong fu också en mental träning: vi tränar vårt tålamod och vår moral.

Viljan är också central, påpekar Shi Xing Xue.
– Alla får problem, det är hur vi hanterar dem som är det viktiga. Om jag har den rätta viljan, då klarar jag vad som helst Inte genast, men om jag verkligen vill något själv kommer jag också att ha tålamodet som krävs för att lösa problemet, eller att träna tills jag klarar av det. Men det är viktigt att det är ens egen vilja. Om du verkligen vill göra något, då går du in för det med hela ditt hjärta. Om du däremot blir tvingad att genomföra något, kommer du förmodligen bara att göra det halvhjärtat och då går det inte lika bra. Den ofta hårda fysiska gong fu-träningen kan således också ha en mental dimension, men det är till stor del upp till varje elev, menar Shi Xing Xue.

– Det är många i väst som tränar shaolin gong fu enbart som en sport, men då kan man aldrig lära sig de där djupare delarna, det som finns bortom formerna. Shaolin gong fu gör kroppen stark och frisk, vilket är en förutsättning för att skapa harmoni i kroppen. Och det är bra. Men bara för att man har lärt sig formerna och blivit stark och smidig är det inte säkert att man kan slå snabbt och hårt, till exempel. För att slå snabbt och hårt får man inte vara spänd i kroppen – man måste slappna av. För att ha tillgång till kraften måste man vara "rotad", det inre och det yttre måste vara i balans. Vi måste lära oss självkontroll och koncentration: först då kan vi slappna av också under kraftig ansträngning. Och det vi lär oss i den fysiska träningen kan förstås tillämpas i övriga delar av livet också.

Shi Xing Xue berättar att han hoppas kunna bygga upp ett kinesisk kulturcentrum, där wushuskolan skulle vara en del.
– Jag vill gärna dela med mig av min kunskap, så att de elever som så önskar lättare kan lära sig mer, inte bara formerna. Jag vill också att folk i allmänhet ska förstå att shaolin gong fu inte är farligt, att det inte handlar om att slåss, utan om ett sätt att leva, ett sätt att få självförtroende och tålamod, att utveckla sin vilja, att lära sig hantera problem. Det är ett sätt att se på livet, en filosofi som utvecklats i samspel med chanbuddismen, en del av den kinesiska kulturen. Ett kulturcentrum skulle göra det möjligt att förmedla än mer av detta.

Uppvisning av en Shaolinmunk

Shaolin Si Wushu Guan (SSWG) bjöd söndagen den 30 januari på en gratis(!) uppvisning i Fjäderborgen i Göteborg. SSWG är en förening som har över 100 medlemmar och som leds av en munk vid namn Shi Xing Xue. Shi Xing Xue är idag 30 år och har tränat sedan 10 års ålder. I programmet som delades ut kunde man också läsa att han vunnit flera professionella mästerskap i Kina, både i Gong Fu och San Da.

Under eftermiddagen visade han och hans elever prov på Gong Fu, San Da, Tai Ji och Qi Gong. Både barn och vuxna deltog. Det var en hel del tjejer med bland de aktiva. Shi Xing Xue berättade att även i nunneklostren i Kina utövar man Gong Fu. Detta var en nyhet för mig. Hittills har jag bara sett munkarnas uppvisningar, undrar när vi får se nunnorna?

Uppvisningarna varvades mellan eleverna och mästaren Shi Xing Xue. Hans kanske mest spektakulära nummer var "järnbrynjan". Han stod en bra stund och koncentrerade sig på sin andning och hämtade kraft. Efter ett tag så lyfte eleverna, med några starka karlars hjälp, upp en stor trästock. Trästocken stötte man sedan hårt mot munkens mage och detta upprepades ett par gånger. Han såg oberörd ut av kraften som slungades mot hans relativt lilla kropp.

När uppvisningen var över fick jag tillfälle att prata med Shi Xing Xue. Naturligtvis undrade jag vad det var för skillnad mellan detta Shaolin templet och det förra som fanns i Göteborg. Han var ju faktiskt tränare där också, men det templet gick omkull och lämnade bara en massa skulder efter sig. Munken förklarade för mig att det förra templet led av ekonomiska svårigheter och att det berodde på att de svenska ledarna inte fullföljde sina åtaganden. Efter att det förra templet gick omkull fick han en förfrågan från några av de gamla eleverna om han inte kunde tänka sig att träna dem. Shi Xing Xue tackade ja och nu har man alltså startat ett nytt Shaolin tempel som drivs som ideell förening.

Uppvisningen verkade vara mycket uppskattad bland publiken. Man hade lyckats locka en hel del åskådare till Fjäderborgen, kanske för att man inte gjorde uppvisningen i vinstsyfte utan för att profilera sig bland göteborgarna. Jag tror att man drar till sig ett flertal nya utövare efter detta. Det är onekligen en spännande form av kampkonst.

Artikeln är skriven av Jenny Wallén och här återgiven i sin helhet med tillstånd av Fighter Magazine.

Shaolin, en plats under förändring

Shaolin är inte det ställe det en gång var. Om man söker sig ut till Song-bergen i mellersta Kina på jakt efter det templet man har sett avbildas i filmer och TV-serier kommer man att bli överraskad och överrumplad, i värsta fall förbryllad och besviken. Shaolin, där Chan (Zen) buddhismen grundades, har alltid varit en plats av tradition, men också av förändring. Enligt Shaolintemplets munkar är dagens förändringar bara ännu ett led i de olika förutsättningar som rått under templets drygt 1500 år långa historia.

Under perioden juni-juli var vi en grupp om 11 elever i Göteborgsföreningen Shaolin Si Wushu Guan som följde vår huvudinstruktör, stridsmunken och mästaren Shi Xing Xue, till Shaolintemplet. För några av oss, som gjort liknande resor under '97 och '99 skulle detta bli ett kärt återseende med det nutida Shaolin.

Templet hade några svåra år under mitten på 1900-talet; den japanska invasionen av Kina, inbördeskriget, samt kulturrevolutionen som följde. Templet, samt många av dess skrifter och reliker förstördes, och röda gardet tvingade bort de flesta av munkarna. Det var endast en handfull som hade tur och mod nog att stanna kvar, och de har under senare år avbildats som statyer på en tempelgård. De klarade sig från förföljelse genom att klä sig i vanliga kläder och fly upp i bergen då det var nödvändigt. Annars levde de kvar bland tempelruinerna. Ett par av dessa munkar lever vid hög ålder än idag.
Den politiska stämningen lättade upp betydligt efter kulturrevolutionen, och man kunde så småningom inleda det svåra arbetet med att restaurera templet och återuppbygga munkförsamlingen. I början på 80-talet kom dock vändpunkten för Shaolin, då det hamnade i fokus genom filmen "Shaolin Temple", som blev storsuccé i Kina och fick tåglass med ungdomar att strömma till Shaolin i hopp om att lära sig Gong Fu. Sedan dess har tempot gått i rasande fart. Nu finns drygt 150 munkar, och kring det restaurerade templet har Wushuskolor vuxit upp likt svampar, tillsammans med en hel by som snurrar kring fenomenet Shaolin.

Shaolin-byn är uppbyggd likt en stad i vilda västern. En enda lång gata leder ca två km fram till templet, och vidare bort till pagodaskogen, munkarnas kyrkogård. Vägen kantas av vapenaffärer, butiker för inköp av skor och träningskläder, samt små stånd som huvudsakligen säljer dricka och souvenirer. Sedan finns naturligtvis Wushuskolorna. I Shaolin finns fler än 30 olika internat, både statliga och privata, där över 15'000 elever tränar. De största skolorna inkvarterar över 3'000 personer var. Träningen äger rum på varenda tillgänglig yta, allt från innegårdar till jättelika jordplätter. Där spenderar stora formationer om ungdomar i åldrarna 6-20 (ibland äldre eller yngre) från sex till över åtta timmar om dagen i stenhård träning. Levnadsförhållandena är oerhört primitiva. Barackerna är fulla av våningssängar där eleverna trängs. Måltiderna, i form av grönsaker, en slaggs torr bulle samt en vattnig tofu-soppa eller risgröt, ter sig nästan en förolämpning mot all västerländsk lära om kost och träning. Skoluniformen består vanligtvis av träningsoverallsbyxor och en pikétröja eller T-shirt, som eleverna ofta bara har en enda uppsättning av.

Liksom de flesta andra västerlänningar som kommer till Shaolin tränade vi under vårt besök på Det Kinesiska Song Shan Shaolintemplets Wushuskola, känd lokalt helt enkelt som Wushu Guan - Wushuskolan. Wushu Guan utgör med sina 40'000 kvadratmeter Asiens största moderna komplex för utövandet av Wushu. Här hittar man ett tvåstjärnigt hotell, restaurang, uppvisningshall, träningssalar och gårdar, några småbutiker samt Shaolins svärdsfabrik. Allting är upprättat i modern imitation av traditionell kinesisk byggnadskonst. Wushu Guan byggdes 1988 som templets officiella skola för utländska besökare, varvid en grupp utvalda stridsmunkar från templet, bla Shi Xing Xue, Shi De Cheng, Shi Xing Peng mfl, fick i uppgift att fungera som instruktörer. Dessutom är flera av skolans högsta chefer fd munkar - vi fick t o m tillfälle att känna på deras vänlighet då vi åt middag tillsammans under vårt besök.
I dagens läge lider templet av växtvärk, inte ens alla de vanliga läsande munkarna får plats att bo innanför klostermurarna. Större delen av templets stridsmunksorden har sedan länge tillbaka förflyttats till Wushu Guan, som lämpar sig bättre för träning. Tillsammans med sina lärjungar och handplockade elever från grannskolor övar de på uppvisningar som sedan visas på turnéer över hela världen.
Även om Wushu Guan håller en särskild ställning, har i stort sett alla skolorna runtom i Shaolin någon slags koppling till templet. Instruktörerna runtom i Shaolin är oftast antingen framstående fd elever, lärjungar, fd munkar eller nuvarande munkar.

Ett problem för ditresande västerlänningar är att det oftast inte utvändigt går att se vem som är munk, något som skapat en hel del debatt och missförstånd över åren.
Huvudstommen av de som tränar i Shaolin utgörs av vanliga elever (xueseng). Dessa elever kan också kallas Dizi, vilket närmast kan översättas till "lärjunge". Eleverna har allihop som regel rakade huvuden, och i vissa fall, t ex bland vissa skolor eller uppvisningsgrupper, bär man samma slags traditionella dräkter som munkarna.
Förutom de vanliga "Dizi" finns också Sujiadizi - ordinerade lärjungar. Detta är uppmärksammade elever som invigts i Shaolins närmsta led. Den ordinerade lärjungen väljs ut av munken som skall bli hans mästare. Mellan dessa formar sig sedan ett far-son förhållande. Genom sin invigningsceremoni väljer lärjungen att lyda under buddhismen, templet och sin mästare. Han får i samband med ritualen också ett buddistiskt namn som består av tecknet "Shi" (efter Buddhan Shikamuni), ett generationsnamn och ett personligt namn. Många lärjungar misstas för att vara munkar, men även om vissa eftersträvar att följa samma antal påbud som munkarna är detta inget som helst krav.
Enligt intervjuer med flera munkar (Shi Goulin, Shi Xing Xue och Shi De Cheng) tar det oftast mellan 3-7år att avancera från Sujiadizi till munk, förutsättningsvis att det är ens avsikt och att man har de egenskaper som krävs. Enligt vad jag vet har ingen västerlänning ännu accepterats som fullt ordinerad munk i templet. I Shaolin är munkarna uppdelade bland läsande munkar och stridsmunkar, varav de förstnämnda är i majoritet. De läsande munkarna brukar kunna en del Gong Fu, men spenderar sin tid främst med att meditera, recitera sutror, och göra olika uppgifter runtom i templet, som t ex att under besökstider sälja rökelse och passa de olika tempelhallarna. Nuförtiden läser man till munk på skola, på ungefär ett liknande sätt som man läser till präst här i Sverige. De läsande munkarna lyder under tämligen hårda regler, och enligt Shi De Cheng är deras dagliga schema mer strikt än stridsmunkarnas. Stridsmunksorden har dessutom en (något omstridd) tradition av att inom vissa gränser äta kött och dricka alkohol, något som de vanliga munkarna inte gör.
De stridande munkarnas främsta uppgift har i dessa moderna dagar övergått från att försvara templet till att undervisa elever, delta i uppvisningar och på så vis få Shaolin att växa i popularitet och storslagenhet.
Vad beträffar missförstånden kring munkskapet väljer munkarna själva att påminna om att Chan också är en mångfaldig filosofi vars påbud kan tolkas i flera olika djup. Dessutom nämner de att munkar, liksom alla andra, också är människor med fel och brister. Det är ens inställning till livet i stort som avgör hur godhjärtad man egentligen är, och det är ju något som aldrig kan skildras helt och hållet genom en munktitel. Templet och munkgemenskapens viktigaste syfte är till som stöd för ens inre utveckling.

Vår träning under besöket i Shaolin består av jogging och vandring i bergen, samt två st 2-timmarspass om dagen under ledning av stridsmunken Shi De Qiang. Inifrån vår välanvända träningshall hör vi ljudet av hundskall, biltutor samt snabba rop i kör från när ungdomar på fälten utanför tränar i takt. Ute på en bakgård övar elever till munkarna på uppvisningsrutiner. De flyger fram som blixten över den nötta betongen, med vapen som rör sig i en fart nästan osynlig för ögat. En smattrande kedja drar med sig ett regn av löv från pilträdet intill.
Det som lärs ut i Shaolin är en kombination mellan traditionellt och modernt. Utvecklingen i Shaolin Wushu har aldrig stått stilla, inte för 500 år sedan och inte heller nu. Rörlighet har länge varit en hörnsten i de nordliga Gong Fu stilarna, men på senare år har akrobatik införlivats i formträningen i större utsträckning än tidigare. Dessa moderna former är ofta mer omtyckta bland Shaolins unga elever, men de former som jag lärt mig har nästan uteslutande varit traditionella, understödda av applikationer, grundtekniker samt träning i spänst, akrobatik, vighet och kondition. Som del i formträningen ingår de 18 olika kategorierna av vapen. De vapen man ser mest är stav och sabel, även om t ex kedjor och spjut inte heller är ovanliga.
Jämte Gong Fu tränar många också San Da, den moderna kinesiska sparring som utvecklats ur Gong Fu tekniker och där man tävlar mot varandra på plattform. Många av munkarna är också mästare på Chen stilens Tai Ji samt Hälso Qi Gong, men tyvärr hamnar detta något i skymundan pga det nästan uteslutande är ungdomar som tränar vid skolorna. Hård Qi Gong ingår däremot som del i de uppvisningar som hålls av munkarna och deras elever med jämna mellanrum.

Då man kommer till Shaolin för att träna brukar det ta ungefär en vecka att anpassa sig till maten och klimatet, med en värme som ibland ligger på ca 35 grader. Innan vår ankomst i mitten på juni hade det dessutom bara regnat en gång på hela året. Regnet återvände under vår vistelse, och inleddes med en åskknall som svarades med jubel från byn. Efter den långa torkan blev skyfallen den utlösande faktorn för ett magvirus utöver den vanliga. Alla på hotellet blev magsjuka i en eller annan utsträckning och vi såg ett antal lokalinnevånare som t o m fick ligga med dropp efter att ha drabbats.
Efter att ha överlevt den inledande chocken kan man börja koncentrera sig på träningen på allvar. Man blir påverkad av klimatet såtillvida att man blir oerhört slapp, vilket lyckligtvis är fördelaktigt i träningen. Man blir väldigt avspänd och använder bara de musklerna man behöver använda - kroppen lyder lättare.

Den största fördelen med att träna i Shaolin är naturligtvis den mentala. Den tillkommer som bäst då man låter sig uppslukas helt av stundens närvaro i träningen, och uppnår det ursprungliga syftet med Shaolin Gong Fu - en rörlig meditation.
Att inte ha något i huvudet förutom träning, mat och sömn håller en också oerhört fokuserad. Så länge man inte drabbas av sjukdom är det lätt att bygga upp en målmedvetenhet och motivation som hindrar kroppen från att ge upp.
Att bara vara där och insupa andan i Shaolin-dalen har sina uppenbara mentala fördelar. Att helt ensam stå och stretcha vid toppen av ett berg tidigt på morgonen. Eller kanske att sitta på en trappa på en innegård vid skymningen, och bevittna hur tre klasser med Gong Fu elever räknar in närvaron för dagens sista träningspass, alltmedan kvällsdimman sakta kryper över de svängda kinesiska taken. Bara då man helt enkelt står på balkongen innan man går till sängs kan ljudet av sablar som smäller i mörkret te sig som ren poesi.

Just att lära känna Shaolin är minst lika viktigt som att träna där, och därigenom blev vårt besök på templet av ganska stor vikt. Då vi har släppts in i templet vid sidan av de vanliga besökarna tar sig Shi Xing Xue till templets heligaste altare, där han bugar och tänder rökelse. Sedan går han runt och hälsar och samtalar glatt med sina munkbröder, alltmedan vi bekantar oss med själva templet. Vi får höra sagor om de olika platserna i templet, och låter oss fascineras av de svängda taken och gamla vägmålningarna. Efter en dryg timme drar det dock ihop sig för den verkliga anledningen till vårt besök.
Under augusti förra året invigdes Shi Yong Xing officiellt till templets nya abbot under en stor ceremoni. Templet har, utefter vad jag förstått, under ganska lång tid stått utan fullt ordinerad abbot, och abbotens uppgifter har under tiden skötts av templets äldre munkar. Som Shi Xing Xues elever och representanter för Shaolintemplets officiella Wushuskola i Norden fick vi därför nu äran att träffa Shi Sheng Zhi, tredje högste munken under abboten, och ansvarig för templets viktigare kontakter med omvärlden. Mötet tog plats i en medelstor tempelhall, något undanskymd från templets vanliga besökare. Salen dominerades av ett altare och rader av stolar i svartlackat trä. Utefter väggarna hängde tavlor och skriftrullar. Vi togs emot av en underordnad munk som sedan serverade oss med te medan vi hälsades varmt välkomna av Shi Sheng Zhi. De i gruppen som talade kinesiska hjälpes åt att tolka.

Shi Sheng Zhi hoppades att vi trivdes bra här i Shaolin och i templet. Han envisades med att vi inte behövde vara nervösa, utan att vi skall känna oss som hemma, men erkände att han själv varit lite nervös inför detta viktiga mötet. Han fortsatte med att säga att enbart genom att ta oss hit kunde vi halvt om halvt räkna oss själva som lärjungar i templet.
Sedan undrade han ifall vi har några frågor om Shaolin. Vi passade naturligtvis på att förklara hur roligt det var att ha möjligheten att vara där. Sedan svarade jag med att fråga om vilka planer man har på att föra Shaolins tradition till västvärlden. Shi Sheng Zhi förklarade att man hoppas kunna nå allmänheten på bästa sätt främst genom etablerandet av Wushuskolor såsom våran, samt spridandet av information över Internet.
Vi drack lite te tillsammans, och samtalade lite smått, men p g a Shi Sheng Zhis fullspäckade schema nådde mötet ganska snabbt sitt slut. Vi tackade för hans tid, och passade på att ta ett gruppfoto ihop innan vi begav oss iväg.

Vi fick nöjet att träffa många andra trevliga människor i Shaolin, och framåt slutet på vårt besök fick jag också tag i Richard Russel, som jag innan vår avfärd hade planerat att möta upp med. Rich, eller "Doc" som den pensionerade läkaren också kallas, hade i år anlänt till Henan då torkan var som värst, och därför hade han inkvarterat sig på ett nyöppnat hotell i granstaden Dengfeng. Därför fick vi inte tag på varandra förrän vår resa närmade sig sitt slut.
Doc är nog den västerlänningen jag träffat på som har den mest kompletta bilden av hur Shaolin fungerar. Han envisas ödmjukt med att han inte är något vidare på Gong Fu, men han åker ändå till Shaolin varje år. Riktigt varför vet han inte själv, men han säger att han antar att platsens stämning helt enkelt gör honom gott! På senare år har mycket av hans tid i Shaolin spenderats på att intervjua munkarna och sammanställa material om Shaolin. Antagligen är det genom sin humor och öppenhet som han har lyckats bli god vän med många munkar, allt ifrån de yngsta stridsmunkarna till de äldsta läsande munkarna.
Själv är han lärjunge till Shi De Cheng, som jag själv tränade för under mitt tidigare besök i Shaolin. Då vi träffas på Wushu Guan har de båda varit uppe i bergen tillsammans och tagit bilder åt "Kungfu Qigong magazine", där Docs vän och med-lärjunge Gene Ching är biträdande utgivare. Den skojfriske Shi De Cheng känner igen mig och hälsar mig glatt välkommen åter innan han sätter sig med några vänner. Doc och jag spenderar själva en hel del tid åt att prata.
Shaolin är ju lite av en kulturkrock, liksom resten av nutida Kina för den delen. Det uppstår naturligtvis svårigheter som beror på att templet har förvandlats från en stillsam tillflyktsort till ett växande by. Shaolin Gong Fu gav templet nytt liv efter kulturrevolutionen, och gjorde Shaolin till vad det är idag. Nu cirkulerar nästan allt kring Gong Fu, som skall skapa framgång i livet för de tusentals tränande där. Man försöker anpassa sig till de nya förhållanden, och självklart har det uppkommit en oundviklig dragkamp i o m den ökande konkurrensen.
Shaolin, liksom Kina i stort har introducerats till marknadsekonomin och moderniseringen. Munkarna är också de en del av det nya samhället, och de dricker Coca Cola och lär sig köra bil precis som alla andra. De diskussioner jag hade både med Doc och kinesiska elever på plats handlade till stora delar om detta, och de missförstånd som blivit resultat av förändringar eller förutfattade meningar. Men även om man kan reda ut missförstånd och påverka förutfattade meningar går det inte att göra något åt förändringen.

För ungefär ett år sedan framfördes planen att förvandla Shaolin från en myllrande by centrerad kring Wushu till att åter vara ett fridfullt tempel ute på den kinesiska landsbygden.
Planens genomförande leder till att alla butiker, bybor och Wushuskolor (undantaget Wushu Guan) blir tvungna att flytta, företrädesvis till den närbelägna staden Deng Feng. Detta blev något som efter vår hemresa i somras utmynnade i starka protester från lokalinvånarna. Å andra sidan har planen skapat många förhoppningar kring en ny framtidvision för Shaolin.
Förändringen är nu ett faktum, och nästa gång jag reser till Shaolin väntar en lika spännande, men helt annorlunda miljö.
Men medan vissa saker förändras förblir andra desamma. De förändringarna som vi möter idag är ju små jämfört med inverkan av 1500 års historia. Shaolin anpassar sig, såsom det alltid har gjort, och det viktigaste man får ut av att åka dit är en lektion i att uppskatta nuet. Det är en sanning som aldrig kommer att förändras, och kanske är det detta som gör Shaolin så speciellt.

Artikeln är skriven av Björn Javefors, medlem i Shaolin Si Wushu Guan, och återgiven i sin helhet med tillstånd av Fighter Magazine.

Resedagbok från Shaolin 1999

Under sommaren 1999 åkte 14 elever från Föreningen Shaolin Si Wushu Guan i Göteborg till Kina. Målet med resan var att träna Gong Fu i Shaolin och att lära känna en del av Kinas kultur och historia. Vår guide, tolk, förhandlare, pappa och allt-i-allo var vår huvudtränare i Göteborg: stridsmunken Shi Xing Xue. Utan hans hjälp hade resan i praktiken blivit en omöjlighet. Detta är en sammanfattning av vår resa (Av lathet kommer jag att skriva Sifu, när jag menar Shi Xing Xue. Sifu är ett kinesiskt ord som kan översättas med ordet mästare. Jag har även hört det översättas med pappa. Vilket i det här sammanhanget är ganska träffande.).

En berömd buddhistmunk lär ha frågat en lärjunge:
- Vad är meningen med att Bodhidharma kom till Kina?
Lärjungen svarade:
- Eken i trädgården.

Ett par timmar innan incheckningen kommer jag tänka på den berättelsen, och jag försöker komma på varför jag åker.

Vi som åker har hört talas Shaolin templet och dess Gong Fu utövande munkar från filmer. Och för egen del har jag stött på Bodhidharma och Shaolin templet från mitt intresse av za'anbuddhismen. Därför tror jag att för dem flesta av oss har alltid Shaolin templet blivit mytiskt, nästan sagolikt, och att en dag få åka dit och träna Gong Fu bara önsketänkande. (Jag har skrivit za'an men det finns andra stavningar och namn, t ex chan cha'n och på japanska zen osv. Bodhidharma kallas även Daruma, Damo, Tamo, Den väggskådande brahman osv.)

När vi väl står på flygplatsen och ska åka iväg, börjar vi oroa oss för om vi kommer att klara av träningen, värmen, maten, sjukdomar och allting annat vår fantasi kan uppbringa. Men det finns också förväntan och otålighet. Så vi går av och an, som adrenalinstinna galopphästar innan start. Efter ett tag börjar vi oroa oss för de i gruppen som ännu inte kommit. Nervöst tittar vi med jämna mellanrum på våra klockor. Ett par minuter innan incheckningen kommer de, helt omedvetna om den oro de skapat. När vi äntligen kliver på planet till Gatwick släpper lite av oron. Och det känns som vi äntligen är på väg.

Från Gatwick åker vi med buss till Heathrow, vilket tar ungefär två timmar. Heathrow är en av världens största flygplatser. Vilket gör att vår lilla grupp på 14 personer känns oerhört liten. Flyget från Heathrow är det som tar oss till Beijing (Peking). Det är en resa på ungefär nio timmar. Jag läser lite i en bok jag har tagit med mig. Sedan tittar jag på de filmer som visas på planet. Under någon av filmerna somnar jag.

Jag vaknar och tittar på en soluppgång som inte borde vara där. Tidsskillnaden mellan Sverige och Kina gör sig påmind. Vi blir serverade frukost i planet. Efter det borstar jag tänderna på planets toalett. När jag reser mig upp börjar jag känna av att jag suttit stilla i planet i nio timmar. Plötsligt börjar någon tala i högtalarsystemet. Vi får höra att det är fem minuter kvar till landning, samtidigt som vi välkomnas till folkrepubliken Kina. Vi går ut ur planet och jag kan inte fatta att vi är i Kina. Det är som vi krupit igenom ett av de där flyttbara hålen i tecknade filmer. Sifu's plan har redan anlänt och han står och väntar på oss. Tyvärr uppstår en viss förvirring eftersom Bergströms bagage och Bogrens kamera försvunnit. En förvirrad diskussion med olika delar av flygplatsens ämbetsmän utbryter. Sifu skickas hit och dit, eftersom det oklart vem man ska gå till. Dessutom måste Sifu hela tiden tolka mellan kinesiska och svenska. Till slut lämnar vi ankomsthallen med varken bagaget eller kameran.

Vi går bort till en annan del av flygplatsen för att växla till kinesisk valuta. För att komma dit knuffar vi oss fram igenom ett tjockt hav av människor, alla med asiatiskt utseende. De många människorna, svetten, rök från cigaretter, värmen, den höga luftfuktigheten och det ständiga sorlet från flera tusen människor gör att luften nästan antar fast form. Vi kommer till en sal stor som två fotbollsplaner och ungefär sex till sju meter till taket, men ändå har man en klaustrofobisk känsla. Det är då man börjar förstå att de flesta människor i världen är asiater. Trots att man måste skriva på lite papper går växlingen relativt snabbt.

Vi går ut ur flygplatsen till en liten buss, som Sifu hyrt. Bussen är relativt enkel men funktionsduglig. Den är av ett märke som jag aldrig hört talas om, precis som de flesta bilar, vi ser i Beijings trafik.

Efter en kort resa kommer vi till en liten trevlig restaurang. Där äter vi vårt första mål mat på kinesisk mark. Måltiden kan sammanfattas som god men bastant. Som tur är finns en toalett av västerländsk typ där.

Toalettbesöken i Kina var en av de saker jag fruktade mest. Det gällde att passa på när det fanns en västerländsk toalett i närheten. Anledningen var att den kinesiska toaletten av traditionell typ kan liknas vid ett hål i golvet, ibland var hålet en slags porslinsränna. (Liknande toaletter finns i södra Europa.) Hursomhelst krävde dessa toaletter att man fick huksitta. Spolningsfunktion och toalettpapper verkade på en del platser vara okända företeelser. På alla offentliga toaletter med få undantag tillkommer även en stank som kan väcka upp människor från de döda. Men detta är trots allt små vedermödor. Behöver man verkligen gå får man försöka hålla andan.

När vi hade ätit klart hade vi några timmar kvar innan vi skulle med tåget till Zheng-Zhou. Vi åkte därför till Himmelns tempel eller Tiantan som den heter på kinesiska.

Tiantan är en rektangulär park på ungefär 267 hektar. Den är omgärdad av en mur. Muren har fyra portar i kompassriktningarna. Vi går från söder till norr vilket tar några timmar. Samtidigt får vi en kort guidning av området och byggnaderna.

Vi får veta att förr användes parken för religiösa riter, men nu är den en av Beijings mest berömda turistmål. En del av de cylindriska byggnaderna har blivit lite av symboler för Beijing och man ser dem ofta i turistbroschyrer. Vår rundvandring tar längre tid än väntat och vi får skynda oss bort mot bussen som ska köra oss till järnvägsstationen. Vi släpar iväg våra väskor genom stationen och bort mot det väntande tåget. Jag försöker se hur många vagnar tåget har, men jag kan inte se loket eller den sista vagnen.

Varje tågvagn har på "babordssida" en trång och lång korridor, på motsatt sida finns kupéer med sängar. Varje kupé har tre våningssängar på varje sida. I de finare kupéerna är det färre sängar och är dessutom försedda med dörr. Vi stuvar undan våra väskor i de små utrymmen vi hittar, därefter går vi mot matvagnen. Längs den smala korridoren sitter våra medresenärer på utfällbara stolar. Oftast sitter de och äter, spelar något spel eller bara pratar. När vi passerar dem under deras måltider och diskussioner är det som att vandra genom deras vardagsrum. De vi möter ser på vår grupp med nyfikenhet eller misstänksamhet. Det är svårt att säga vilket.

Efter kvällsmaten går vi tillbaks till våra sängar. Jag småpratar lite med de som jag delar kupé med. Utanför tågfönstret ser jag hur vi passerar små byar, ibland städer. En del städer verkar vara helt övergivna, som om alla invånarna beslutat sig för att lämna staden samtidigt. Det finns något spöklikt över att se alla övergivna byggnader. Det är inte bara enskilda byggnader utan hela städer. I småbyarna är husen enklare, bara en våning och ett enkelt tak. Oftast har familjerna byggt husen själva, allt från att göra teglet till att lägga taket.

Jag går bort till den kupé Sifu och några andra från vår grupp sitter i. Vi frågar Sifu om Shaolin, buddism och Gong Fu. Och han sitter snällt och besvarar våra frågor. Samtidigt hinner det bli natt. Utanför fönstret är det kolmörkt. Och jag drar mig tillbaks till min säng. Jag ligger i sängen och hör hur Sifu och de andra fortfarande sitter uppe och pratar. Ibland passerar någon i tågpersonalen förbi med en liten vagn. Vagnen fungerar som en liten rullande kiosk, där man t ex kan köpa nudlar, godis, läsk och vatten. Jag kommer och tänka på hygien och huvudlöss, och känner en viss tvekan när jag ser kudden på min tågsäng. Men jag är för trött för att komma på något att göra åt det. Jag kurar ihop med kameran och plånboken tätt intill mig och somnar.

Jag vaknar över att Sifu går genom vagnen och väcker alla. Klockan är över tolv på natten och vi har åkt tåg i lite över tio timmar. Jag misstänker Sifu ha varit vaken under hela resan. Vi plockar fram våra väskor till stationen i Zheng-Zhou, tåget gör ett kort stopp. Vi verkar vara bland de få som ska av vid den hållplatsen. Zheng-Zhou är ändå en stad på några miljoner invånare. När jag kliver ut ur tåget är jag visserligen nyvaken, så de skarpa lamporna på stationen bländar mig. Men den förskjutna dygnsrytmen och alla nya intryck gör att jag knappast är trött. Vi leder våra väskor bort längs den långa perrongen. Alla ser nyvakna ut. Ute ur stationen känner vi fortfarande av värmen från dagen och luften känns fortfarande klibbig. Utanför stationen på trottoaren ligger hundratals människor på marken och sover. Först tror jag att det är en massa hemlösa människor, men sedan förklarar Sifu att det är människor som väntar på tåget.

Vi kryssar mellan tältsängar och primitiva madrasser och går bort mot en liten buss. Bussen är primitiv och liten och en del av oss får sitta på väskorna. Eftersom det inte finns någon luftkonditionering i bussen får vi åka med rutorna neddragna.

Trots att Zheng-Zhou är en stor stad finns inga gatlyktor. De enda ljus som syns är från lägenheter och neonskyltar. Och det spelar ingen roll om byggnaderna är moderna höghus, de saknar nattbelysning.

Annars är de moderna byggnaderna en blandning av kinesiskt och västerländskt. Det tillsammans med att allting är lagt i mörker gör att man får en lätt futuristisk känsla. Vilket påminner om filmer som t ex Bladerunner. Bussen åker förbi de nattsvarta höghusen och vi åker ut mot landsbygden. Husen är mindre och enklare. Stadens asfalt byts mot landsvägsgrus. På vägrenen skymtar vi buskar och träd. Bilarna vi möter saknar oftast lyse både fram och baktill. Ibland syns ett ensamt ljus långt ute i ingenstans. Där man ser några människor samlats runt i vad som liknar en sent öppen bar. Trots att klockan är över tolv ser jag en man stå och svetsa på en gammal traktor. Det är som om han väntat med att svetsa för att temperaturen skulle bli lite behagligare.

Bussresan tar ungefär två timmar. Väl framme är jag alldeles för trött för att känna mig upprymd. Busschauffören tutar några gånger vid porten. Ut kommer en nyvaken vaktmästare, endast iförd ett par kalsonger. Vi får våra rumsnycklar och jag tar en snabbdusch innan jag lägger mig.

När jag vaknar vet jag inte riktigt var jag är eller vilken tid det är. Det dröjer lite innan vi ska äta frukost så jag går ut på balkongen. Därifrån ser jag ett vykortslandskap. Ett landskap som är i stort sett helt grönt. I allt det gröna spricker det igenom lite av den sandiga jorden och man kan även se en del åkrar, alltihop omgärdas av grönklädda berg. Vid en av bergsryggarna kan man se något som liknar en stor vit buddastaty och ett litet tempel. Senare får jag reda på att det är en staty av Bodhidharma.

På frukosten berättar Mats A. och Bergström om att de haft råttor på rummet. Tydligen lyckades de döda en av råttorna på natten. Den andra råttan försökte en del av oss att locka fram efter frukosten. Både Mats och Bergström har tydligen en fobi för råttor. Den våta fläcken efter den döda råttan och tassandet och gnagandet av den andra gjorde att de senare bytte rum. Efter frukosten får vi en kort guidning av träningscentret. Man upptäcker att centret är relativt nybyggt och att det är stort och pampigt. Men underhållet av byggnaderna - eller bristen på underhåll, gör att helhetsintrycket dras ned. Detta genomsyrar allt från trasiga fönsterrutor till trasiga glödlampor.

Sifu leder oss sedan bort mot en biograf, där vi ser en film om Shaolin templets historia. Det ovanliga med biografen är att det finns inte bara en filmduk utan flera, som ligger i ett band runt filmsalen. Oberoende av vart man tittar så får man se en annan del av filmen.

Efter lunchen går vi åter igen ner mot staden. Det är först då jag inser att den lilla staden Shaolin helt och hållet kretsar kring Gong Fu. Allt från alla souvenirståndsförsäljare till munkar och alla elever i de olika Wushuskolorna. Vart man än vänder sig säljs det något med Shaolin Gong Fu på och på varje liten upptrampad jordplätt eller gathörn står någon och tränar Gong Fu.

När vi kommer tillbaka ser vi en del av munkarna träna. Vi ser att de flesta är mycket yngre än vad vi är. Och vi inser också den mycket nedslående upptäckten att vi aldrig kommer att bli lika duktiga. Det är inte det att de skulle ha en inneboende genialitet eller talang som vi skulle sakna. Utan det faktum att de tränar åtta timmar om dagen (och ibland mer än det). Och vi tränar fyra timmar i veckan. Vi försöker intala oss att vi måste mäta oss med våra egna villkor, men det är ingen vidare tröst. Vi är sämst i hela Shaolin, och det är inget snack om det!

Jag börjar dagen med att försova mig. Jag tittar på klockan och inser att jag och Bogren har missat joggingturen på morgonen. Efter frukosten börjar vårt första pass. Vi erbjuds att träna i den stora salen med läktare (den sal där alla kan se oss när vi tränar). Alla i gruppen avböjer ivrigt. Vi tränar därför i en mindre sal bredvid där ingen utomstående kan se oss träna. Den som tränar oss är munken Shi De Qiang. Han är en träningskompis till Sifu. Shi De Qiang är en liten senig, tunn herre som vi första ögonkastet inte ser så märkvärdig ut, påminner mycket om en liten japansk general. Första dagen visar vi för Shi De Qiang vad vi kan. Tyvärr är han inte särskilt imponerad. Ibland småler han åt våra tafatta försök att utföra vissa rörelser. Och ett par gånger är han tvungen att vända bort huvudet för kväva ett gapflabb. Efter förmiddagsträningen duschar jag och vilar lite innan lunchen. Efter lunchen vilar de flesta och sover lite. Tyvärr blir man lite dåsig och drar sig för att ta på sig de svettiga träningskläderna. På träningen fortsätter vi att visa alla de övningar vi borde kunna.

När vi ska gå och lägga oss upptäcker vi att våra täcken och kuddar är borta. Vi letar i hela rummet och till slut hittar vi dem i garderoben. Samma sak händer sedan varje kväll. Av någon anledning lägger städerskan kudde och täcke i garderoben när hon städar. Dammsugning och liknande verkar dock inte finnas i hennes repertoar.

Rummen är för övrigt hyfsade. Varje rum har två sköna sängar, tv, badrum med toalett av västerländsk typ, dusch och badkar. Dessutom en luftkonditionering man inte kan leva utan.

Idag hämtade Bergström upp sitt borttappade bagage, som nu återfunnits.

Vaknar med träningsvärk. Missar joggingturen på morgonen igen. Jag försöker mjuka upp musklerna. Träningsvärken har lagt sig längs vaderna och låren. Det gör bara ont när man går, värst är trapporna. Under hela vår vistelse i Shaolin hördes alltid fjorton röster skrika aj, aj, aj längs alla trappor vi gick upp och nerför. Konstigt nog tänker man inte så mycket på träningsvärken under träningen.

Träningen börjar med en lång och jobbig uppvärmning. Därefter får vi repetera allt vi lärt oss. Dels ska vi utföra varje rörelse snabbare och dessutom samtidigt med alla andra. Så ett par uttryck lär vi oss ganska snabbt; "salai" (om igen från början), "kwai, kwai" (fortare, fortare), "bu hau" (dåligt), "hau" (bra).

På eftermiddagen gör vi ett besök på en park med fåglar. Sedan gör vi ett snabbt besök i templet, där vi får en guidad tur av området.

Templet kan delas in i två områden. Ett område som är öppet för turister och ett område där munkarna håller till. I turistområdet finns bland annat den sten Bodhidharma satt och mediterade framför i nio år. Stenen sägs ha bokstavligen blivit präglad av Bodhidharma och det påstås man kan i stenen se Bodhidharma själv.

Bodhidharmas nioåriga meditation mot stenen finns fortfarande kvar i rituell form. Även i vår tid kan man se vissa zenbuddister sitta mot en vägg och meditera, som en slags hyllning till Bodhidharmas "nio år med ansiktet mot väggen".

Vaknar äntligen i tid till joggingturen på morgonen. Joggingturen är inte särskit lång, någon kilometer fram och tillbaks till templet. Det känns ändå i benen.

I stället för den vanliga uppvärmningen möter vi några av munkarna på en basketmatch. Munkarna vinner matchen ganska lätt.

På kvällen går vi till en kombinerad rullskridskobana och karaoke ställe. Ett ganska roligt avbrott i träningen. Rullskridskorna är visserligen av en mycket äldre typ. De saknar sko, istället får man binda dem med ett snöre runt foten. På vägen hem köper jag och Bovinder en vattenmelon. (De kostar ungefär fem kronor.)

Vi spelade mot munkarna idag också. Visserligen förlorade vi igen, men det var betydligt jämnare. Vi har börjat med ett slags zonförsvar därför vi vet att de är dåliga på att skjuta.

Bogren och Bergström har bivit sjuka. Ingen vet riktigt vad det är, men det verkar vara magsjuka. De flesta verkar vara lite hängiga. Maten, värmen, den ständiga träningsvärken och allt det ovana börjar göra sitt. En del börjar få en viss hemlängtan.

Min rygg har börjat krångla. I början var det inte så farligt och jag trodde det skulle gå över om jag vilade. Det känns lite bittert att resa tvärs över hela jordklotet, för att stå bredvid och titta på när de andra tränar. I ren desperation följer jag med Man Ha till en frisersalong som även ger massage. För ungefär fem kronor blir man klippt och för ytterligare tio kronor får man en helkroppsmassage. Ha Man fungerar som en provisorisk tolk. Han förklarar för frisören på en blandning av mandarin, några andra kinesiska dialekter, engelska och jag hör vissa svenska ord att han vill bli klippt och att jag ska ha en massage. Massagen ger en tillfällig lindring. På kvällen går några i gänget och spelar biljard. Själv är jag alldeles för trött. Jag går ner till stan och köper lite frukt och kex. Resten av kvällen sitter jag och slötittar på TV.

Framför TV-n upptäcker jag att man behöver inte förstå så mycket för att kunna följa TV programmen. Den gamla klyschan om att förståelsen av ett samtal till stora delar är icke verbal blir tydlig. Speciellt tydlig blir den under reklamen.

Idag spelade några av oss basket mot de som jobbar i köket. Jag fick markera kocken. Jag vågade inte riktigt trycka till honom eftersom han lagar alla våra måltider...

Det är kanske på sin plats att berätta lite om maten i Kina. Måltidsvanorna och rätterna skiljer sig en hel del från de svenska. På varje plats på bordet finns en assiett, en tekopp/glas, en skål och matpinnar. Alla rätter bärs in fortlöpande allteftersom kocken blir klar med dem. Och ställs på en snurrar skiva på bordet. När man sedan snurrar på skivan åker alla rätterna runt bordet som en liten karusell. Och när man ska ha någon speciell rätt snurrar man på bordet tills man har rätten framför sig. Till en början kan den lilla matkarusellen se lite märklig ut. Men när bordet är stort och rätterna många kan man inte längre sträcka sig över bordet efter maten. Varje måltid bestod av kyckling, nötkött, fläskkött, soppa, fisk, någon friterad rätt, ris, tofu i någon form, olika sorters grönsaker, ett sorts ångkokt bröd. Måltiden rundas sedan av med frukt eller/och en slags söta kakor eller liknande. Oftast har rätterna inga serveringsskedar utan man tar med sina egna bestick. Det vi drack var te, läsk eller vatten. Sifu rekommenderade att man skulle dricka varmt te eftersom magen då inte blir nerkyld. För den som inte känner till tofu. Kan jag berätta att det är en soyabönsmassa. Den har vit färg och är lite svampaktig i konsistensen, saknar egen smak. Det är väldigt populärt bland vegetarianer. Många experter tror att det blir något av framtidens föda. Varje måltid blev som ett slags smörgåsbord. Och även om man inte var förtjust i allt fanns det alltid något man tyckte om.

Middag och lunch såg ut ungefär på samma sätt. Frukosten bestod inte av lika många varmrätter. Där fanns lite konstigt kaffe och smörgåsar med sylt. Och övrigt ungefär samma som på middag och lunch.

I början försökte vi av ren artighet äta upp allt på vartenda fat, vilket gjorde att servitriserna fyllde på det tomma fatet i tron att vi fortfarande var hungriga!

För de flesta var det ovant att äta med pinnar. Och till en början såg matbordet ut som ett slagfät. Men efter ett tag lärde sig alla att hantera dem någorlunda.

Senare på kvällen sitter vi och kollar på en Gong Fu film som går på tv. Sifu bjuder på kinesiskt brännvin under förevändningen att det botar träningsvärken.

Träningen verkar inte längre vara lika intensiv. Det är som om Shi De Qiang insett att vi inte är bättre än så här. Kanske handlar det även om att de första dagarna var ett slags prov på att se hur mycket vi tålde. Många av oss var i början tveksamma till Shi De Qiang som instruktör. Troligtvis berodde det på att vi var vana vid Sifus betydligt mer mjukare personlighet. Shi De Qiang använde sig av uttryck som:
- Gör rörelserna snabbare, det är Gong Fu ni tränar inte Tai Ji!
Hans stressade:
- Kwai, kwai, kwai! (fortare, fortare, fortare).
Eller hans uppgivna:
- Salai! (gör om från början).

Men trots allt när jag sitter bredvid och tittar på när de andra tränar, ser jag att alla blir bättre. Och jag tror att alla i gruppen också inser detta. Och på nåt vis är också resultat det enda som räknas, vilket gjorde att alla i gruppen i efterhand omvärderade Shi De Qiang som instruktör.

Den här dagen hade vi en liten fest på kvällen. Förutom vår grupp var cheferna för träningscentret, Shi De Qiang och några munkar inbjudna. Vi bjöds på extra god mat och det skålades och hölls tal.

Eftersom det är söndag är det ingen träning. Och vi ska därför ut på en bergsvandring, så därför får alla en liten påse med mat. Jag glömmer bort min påse och går tillbaks till restaurangen. Då hör jag att några av servitriserna skriker till av rädsla. Och några försöker skydda sig bakom ett av borden. Ut ur köket kommer kocken med kockmössan på sned och tycks jaga något på golvet. Till slut lyckas kocken tränga in sitt byte mot en av väggarna. Först då ser jag vad som är orsaken till all uppståndelse, en stor svart råtta! Kocken lyckas inte fånga råttan. Istället flyr den in i ett hål i väggen. Instinktivt försöker jag komma på om något av det jag ätit stämmer in på en råttas form och storlek...

Vi började vår utflykt med en halvtimmes busstur, som gick uppför ett av bergen. Därefter stannade bussen vid foten av en oändligt lång stentrappa. När vi klättrat upp för hela trappan trodde de flesta av oss att utflykten var slut. Men det var bara början på en vandring som varade i ungefär sex timmar.

Själva vandringsleden gick över och längs med en bergskam. Sifu berättade att det var en träningsled munkarna brukade använda. Leden hade gjorts turistvänlig genom att man satt dit lite räcken och cementerat på en del ställen. På en del ställen hängde järnkedjor som man förr hade använt som en blandning mellan kätterrep och räcke. På de brantaste ställena kunde man fortfarande se små trappsteg uthuggna i berget.

Ett par hundra meter upp i berget låg ett litet tempel, byggt i tegel. Och längs hela vår vandring hade man lagt ut stora flata stenar. Vilket betydde att människor hade släpat med sig tegel, stenar, cement osv för att bygga upp leden. Då bör jag även nämna de stora broar som vi gick över (Det hela fick mig att undra om det var samma hantverkare som byggde Bamses farmors hus).

Det hela omgavs av fantastiska klippformationer och ett grönt landskap. Och hela utflykten hade varit fantastisk om jag inte varit så höjdrädd. Tack vare, eller trots, alla hurtfriska kommentarer, lyckades jag ta mig genom hela bergsvandringen.

Tränade som vanligt. Joggingturerna på morgonen inställda p.g.a. att så få orkar följa med.

Såg på en uppvisning några av munkarna på träningscentret hade. Under en av de mer Qi Gong betonade delarna av uppvisningen, fick delar av publiken slå en munk i magen. Bovinder var en av de som prövade på det. Första slaget Bovinder delade ut rörde munken inte en min. Andra gången försökte någon slå lite lägre ner. Det var oklart hur långt ner han verkligen slog, men munken gav ifrån sig ett kvävt stön...!

Vår träning började inte med den sedvanliga basketmatchen som uppvärmning. Utan istället började vi med en fotbollsmatch. Som mål använde vi två träd och ett valv under en trappa. Stort sett hela träningscentret fanns i publiken. Visserligen hör vi inte vad publiken säger men vi hör var publikens sympatier ligger. Speciellt de yngsta munkarna skriker hejarramsor eller så häcklar de oss. Matchen är till en början jämn och vi leder faktiskt. Sedan springer siffrorna iväg, och ännu ett svidande nederlag kan läggas till handlingarna.

Sista träningsdagen innan provdagen. Alla andra tränar och är nervösa inför provet. Själv kan jag inte göra det p.g.a. att smärtan i ryggen inte ger med sig. Just då känns det som om jag hade gjort allt för att kunna göra provet.

Eftersom det är näst sista dagen i Shaolin, går alla och köper souvenirer på kvällen. När vi går ner mot affärerna har det hunnit bli mörkt (det finns inga gatlyktor). Trots det hör vi det vinande ljudet från kedjor och klangen från olika svärd. Överallt står internatelever från olika Gong Fu skolor och övar.

Man kan tro att p.g.a. språksvårigheterna skulle det vara svårt för västerlänningar att handla i Kina. Men det är inte särskilt svårt, eftersom de använder samma typ av siffror som vi använder i väst. Sedlar och mynt trycks också med västerländska siffror. Själva handlandet sker genom att man pekar på varan man är intresserad av och man säger något. (Det spelar ingen roll om det man säger är begripligt eller ej.) Därefter skriver expediten priset antingen på en papperslapp eller på en liten miniräknare. Antingen nickar man och är nöjd eller så skriver man ett eget pris. Prutningen går till genom att kund och försäljare skriver ner lite siffror. Oftast kommenterar man de olika buden. Det spelar ingen roll om kund eller försäljare förstår varandra, det bara en form av förhandlingsteknisk fint. Svenska passar väldigt bra just för detta ändamål.

Alla andra övar inför provet. Själv går jag och gör de sista inköpen. Jag bestämmer mig för att pruta ner till ett pris som är hälften av utgångspriset. Jag vet inte om det ger ett bra pris eller ej. De saker jag köper är en T-shirt för 5 kr, en mits för 40 kr och gymnastikskor för femton kr. Personligen tycker jag inte om att pruta. I slutända står man ändå bara och diskuterar om fem kronor upp eller ner. Man vet att de fem kronorna betyder mer för den kinesiske affärsinnehavare än för en själv. Att börja prata om kvalité eller bra köp tror jag är naivt. En T-shirt som kostar fem kronor kan man inte ha så höga förväntningar på.

Efter köpen går jag och tittar på när de andra gör provet. Provet går till på följande sätt. Träningsgruppen delas in i grupper om fyra. Därefter gör varje grupp mönster och grundrörelser. Dessa bedöms och poängsätts av tre munkar. Eftersom vi räknas som nybörjare poängsätts vi i en skala från 60 till 70. Den slutliga poängen fås genom att man tar medlet av munkarnas poäng. Vi som är skadade och inte kan vara med får automatiskt 60 poäng.

Det är svårt att veta hur seriöst provet egentligen är. Det känns lite som det är en turist grej men alla som tränar på munkarnas träningscenter måste gå igenom det. Jag antar det är snäppet över att köpa en T-shirt.

Eftersom det är sista natten vi övernattar i Shaolin, går hela natten åt att packa våra väskor. Jag går ut en stund på balkongen. Hela landskapet är i stort sett lagt i mörker. Jag kan se ett svagt ljus från något som ser ut som en grannby. Man kan höra ljudet från en utomhusbiograf eka fram mellan bergen. Det och syrsorna är det enda som hörs. Jag inser för en kort stund att jag kommer sakna allt det här. Inklusive träningsvärken, ryggont och den klibbiga värmen.

Vi börjar dagen med att äta en tidig frukost. Därefter börjar vi en vandring i bergen mot Bodhidharmas grotta.

Bodhidharma anses vara grundaren av både za'anbuddism och Shaolin Gong Fu. Därför känns det viktigt med en liten presentation av honom. Jag är själv ingen expert på honom, men tar mig ändå friheten att berätta det lilla jag vet.

Bodhidharma föddes i Indien och anses ha levt på början av 500-talet. Hans tidiga liv i Indien vet man inte så mycket om. Runt 520 åkte han med båt från Indien till södra Kina. Varför han åkte till Kina finns det olika åsikter om. En av dem är att han tyckte buddismen i Indien hade urholkats. Det fanns redan en etablerad buddistisk tradition när Bodhidharma kom till Kina. Utan att gå in på detaljer, så skilde sig Bodhidharmas syn på buddism och den som fanns i Kina. Därför misslyckades han till en början att etablera sin undervisning. Det kan dock nämnas att den buddistiska riktning han företrädde vann stor popularitet i Kina efter hans död. Bodhidharma fortsatte resa i Kina, först till Louyang sedan till Shaolintemplet. Han skall från början inte ha blivit insläppt i templet. Först efter att han mediterat i nio år skall han ha visat sig värdig nog att bli insläppt.

Det man känner till om Bodhidharma är genom olika berättelser. Oftast vet man inte hur historiskt riktiga de är. Av de berättelser jag hört får man intrycket av att Bodhidharma var en ganska hårdför herre. Här är några exempel:

Under en meditation råkar Bodhidharma somna. Förargad över detta sliter han av sig ögonlocken, så att han inte ska kunna somna igen. Där ögonlocken landar slår de rot och växer upp till en liten buske. Bodhidharma plockar de små bladen och gör en dryck av dem. Drycken gör att han kan hålla sig vaken. Enligt berättelsen ska den lilla busken varit den första teplantan i Kina. Man kan notera att Bodhidharma avbildas alltid med en märkligt stirrande blick, som om ögonlocken slitits av. Och teet introduceras i Kina ungefär samtidigt som Bodhidharma kommer till Kina.

En annan känd berättelse är:
En man som hette Hui-k'o kom för att besöka Bodhidharma i templet. Han knackar på flera gånger men Bodhidharma svarar till en början inte. Till slut öppnar Bodhidharma och frågar vad han vill. Hui-k'o berättar att han vill bli undervisad i buddism. Bodhidharma svarar att det är inget för egenkära och fega personer och att det dessutom kräver lång och hård träning. Därefter stänger han porten. Det bör nämnas att Hui-k'o ansågs som en lärd och aktad man. Eftersom det snöar och är kallt håller Hui-k'o på att frysa ihjäl. Men han ger sig inte och Bodhidharma kommer ut igen. Den här gången säger han:
- Du får komma in först när snön blir röd.
Hui-k'o förstår först inte vad Bodhidharma menar. Men när han står där inser han att han kommer att frysa ihjäl. Hui-k'o tar då en yxa och hugger av ena armen. Han visar upp den avhuggna armen för Bodhidharma. Och först då blir han insläppt.

Som jag nämnde tidigare är Bodhidharma grundaren till za'anbuddismen. Det finns dock historiker som hävdar att za'anbuddhismen fanns i Kina innan Bodhidharma kom till Kina, att Bodhidharma nämns som dess grundare bara var ett sätt legitimera den gentemot andra buddistiska inriktningar.

Även påståendet om att Bodhidharma var grundaren till Shaolin Gong Fu har också ifrågasatts. Somliga påstår att det han lärde ut var en slags yogaövningar, som skulle göra munkarna mer vältränade. Andra påstår att det var en gammal indisk kampkonst.

Vi går bort mot den grotta Bodhidharma skall ha suttit och mediterat i. På bergstoppen har man rest en stor vit staty av Bodhidharma. Jämte statyn finns en liten byggnad. Nedanför finns själva meditationsgrottan. Och det är det sista vi gör i Shaolin.

Efter vandringen går vi tillbaks till våra rum och bär ner våra väskor till bussen. Och när vi åker iväg står servitriserna och vinkar av oss. Även att tiden i Shaolin varit krävande känns det lite sorgset att åka iväg. Det känns på många sätt som vi precis kommit dit.

Vi åker på skumpande landsvägar bort mot Louyang. Louyang är den plats där buddismen först kom till Kina. Hela området är ett stort berg där konstnärer har huggit ut olika små rum. I varje rum finns små uthuggna berättelser med buddor och bodhisattvor. Hela området har flera hundra små rum och flera tusen figurer. Det märkliga är att det bara är en eller två konstnärer som gjort alltihop.

Sedan åker vi mot Zheng-Zhou för att åka tåg samma väg som tidigare mot Beijing. Under tågfärden har vi en diskussion om en speciell rätt vi åt på lunchen. Några tror nämligen att det var fisk eller kyckling. En av kineserna som pratat med servitriserna påstår att var grodor...

Beijing eller Peking är oerhört mycket större än Shaolin, antalet invånare är flera miljoner. Hela staden är fylld med höghus och skyskrapor. Och överallt finns byggnadsställningar och vägbyggen. Visst cyklar många, men det finns många bilar också. På många sätt verkar nytt och gammalt ligga vägg i vägg. Nya moderna hus på ena sidan vägen och fallfärdiga ruckel på andra sidan. Nya moderna japanska och västerländska bilar med helt okända märken. Över hela staden ligger smogliknande moln som skymmer solen. De kommunistiska inslagen är också mycket tydliga jämfört med Shaolin. Poliser och militärer finns överallt. Den enda tydliga kommunistiska inlaget i Shaolin var att de spelade några takter ur Internationalen på internatskolorna varje morgon.

Dagens första besök är Den Förbjudna Staden. Framför Den Förbjudna Staden ligger ett stort torg som kallas Himmelska Fridens Torg eller Tiananmen. Det var här den blodiga demonstrationen ägde rum.

Den Förbjudna Staden är ett stort palats på ungefär 720'000 kvadratmeter, 800 byggnader och 9'000 rum. Legenden säger att det finns 9'999 rum. Vilket är ett rum mindre än i himlen. Namnet har palatset fått från 500 år då endast kejsaren och hans hov fick vistas där. Den förbjudna staden är också den plats där filmen "Den Siste Kejsaren" till stora delar utspelar sig i.

Vi åker sedan ut till Kejsarens sommarpalats. En byggnad uppförd för att Kejsaren skulle få ett svalare klimat på sommaren. Sommarpalatset består av flera olika hus, där alla husen är sammankopplade med en 700 meter lång korridor. Det finns också en stor artificiell sjö, som har byggts av 100'000 arbetare.

Å ena sidan kan man känna en viss beundran inför människor som gör dessa jättebyggen. Å andra sidan finns en sorts storhetsvansinne. Och man tänker på all tid och kraft som lagts ner, inte kunde lagts på något bättre.

Idag åker vi en bit utanför Beijing ut mot något som kallas Ming Gravarna. Ming Gravarna är en massa underjordiska gravkamrar, där olika regenter och deras fruar osv ligger begravda. Alla de sammanhängande gångarna är några kilometer långa.

Efter ytterligare en kort busstur åker vi till en del av Kinesiska muren. Den måste anses som ett av världens mest berömda byggnadsverk. I dess fulla längd är den lite längre Sverige. Det är ett av de få handgjorda byggnadsverk i världen som man kan se från rymden. Dess ursprunglig syfte var att fungera som skydd mot krigande nomadstammar. För just det syftet fungerade den inte alls. Oftast var vakterna alldeles för lätta att muta. Men som transportled och kommunikationssystem fick den stor betydelse.

Till kvällsmat får vi Peking anka. Jag känner inte till det exakta sättet att tillaga Peking anka, men tydligen är det väldigt komplicerat. Därför räknas det som en ganska exklusiv rätt. Till smak och utseende påminner det om grillad kyckling. Man äter den genom att lägga skivor av Peking anka på ett litet pitaliknande bröd. Sedan lägger man på strimlor av purjolök och häller på en sorts soyasåsliknande vätska. Efter det rullar man ihop brödet till en rulle. Och sedan äter man den lilla rullen.

Tidigt på morgonen åker några till en park för att se på Tai Ji och Qi Gong. Själv ligger jag kvar i sängen.

Dagens första resmål är ett tibetanskbuddistiskt tempel. Ett av de få som finns utanför Tibet. Templet tillhör den buddistiska riktning som har Dalai Lama som andlig ledare.

Vid det här laget börjar alla bli lite trötta av att se alla historiska byggnader och tempel. Därför kommer shoppingturen till Silk Street lägligt. Silk Street är en utomhusmarknad där man kan köpa kläder, skor och väskor billigt. Som jag förstod det var kläderna oftast andrahandssortering och piratkopior av västerländska klädmärken. Det fanns även inhemska märken. Och det var förklaringen till de låga priserna. Trots detta kunde man säkert göra fynd.

Vi gör den långa resan hem igen, på samma sätt som vi kom till Kina. De flesta är trötta och sover mycket på hemvägen. Som tur är får jag en fönsterplats, så jag kan se de stora öppna slätterna över Mongoliet, där större delen av resan går över.

Ju längre planet åker från Kina och ju närmare vi kommer Göteborg desto overkligare blir Kina. Namn som Shaolin, Zheng-Zhou eller Louyang ter sig i efterhand så drömlika. Och man inser att på många sätt är Kina lika avlägset som en annan planet. I Göteborg förstår vi inte riktigt att de flesta människor i världen är asiater, att fler människor i världen förstår mandarin än engelska.

Vi har varit en liten stund i ett stort land. Alla intryck blir så avgörande. Om en kines gör en ovanlig sak finns känslan av att alla kineser gör så. Vi försöker jämföra det nya med det vi känner igen. Det är som när vi träffar nya personer, istället för att se dem som unika individer jämför vi dem med människor vi känner väl. Allt detta beror på att vi vill se och förstå världen på enklast möjliga sätt. Vi vill inte se Kina som bestående av en miljard individer utan som en enda medelkines.

Vi kommer ihåg allting som är udda och ovant. Och låter oftast de mest bestående minnena styras av just det. På det sättet tror jag ofta att fördomar föds. Fördomar om länder och fördomar om individer. Så vad kan man säga om resan och Kina utan att göra allt för grova generaliseringar?

Kina är till stora delar ett av världens största u-länder. Vilket gör att hotell och inkvartering inte lever upp till västerländsk standard. De praktiska problemen blir då av typen dåligt med varmvatten i duscharna, primitiva toaletter osv. Men allt det där är inte särskilt svåra problem.

Kina och Shaolin-templet är under förändring. För den som tror att templets munkar vandrar omkring i en slags filmisk medeltid kommer att bli besviken, när han upptäcker att även de åker moped och dricker Coca-Cola. Men kan man se bortom allt det där, är resan ett enda stort äventyr.

Kim Niklasson, 1999